Känns som att jag inte har skrivit ett ordentligt inlägg på väldigt länge. Förlåt mig alla ni som är här inne nästan varje dag och kollar efter uppdateringar. Här kommer en ordentlig sådan…
Vissa av de små har lärt sig att göra ifrån sig på tidningspappret men vissa gör det överallt förutom på tidningspappret. Antar att det är med de som med oss – potträning tar tid. Fyra små hundar som äter vanlig mat och som gör ifrån sig i mitt kök har fått mitt hem att sluta lukta som det brukade. Det stinker inte men borta är den ljuva ”hemma doften”. Detta trots att jag skrubbar golvet varje kväll.
Som att inte en, låt oss kalla det annorlunda doft, vare nog så blir vi alla nafsade i fötterna, händerna, håret, ansiktet, ja överallt var de små kommer åt. Och de har små supervassa tänder. Som tur är så saknar de styrka så det uppstår inget blodvite. Jag hann dock förstöra två par strumpbyxor innan jag lärde mig att, nyss kommen från jobbet, tygla min iver efter att krama de små. Som ni kanske kan förstå, det är oerhört svårt att motstå frestelsen att stiga rakt in i köket när fyra små raketer flyger över golvet med tunna piskande svansar fram till gallret för att hälsa en välkommen hem.
Utöver allt busande med oss så är de små i full fart med att öva olika saker de kommer behöva kunna i vuxenlivet. De morrar, skäller och biter varandra i nacken, öronen, magen, ryggen, tassar och svansar. De springer fort, fort och tränar sig också i att hoppa.
Och alla fyra älskar vila i våra famnar. Det är som att de har en on/off knapp. På golvet är de i ”on” läget – bus för hela slanten. I famnen är de i ”off” läget, lugna och mjuka - så rogivande som en italienare bör vara.
Men oavsett hur jobbiga de små kan vara så blir all bus, alla fördärvade strumpbyxor och smutsig golv förlåtet och glömt så fort en av de små änglar liggandes i min famn tittar på mig med sina kloka vackra ögon.
Underbart! :)
SvaraRadera