Här kommer den långa berättelsen om gårdagens fina händelse.
Som ni redan vet så förflöt dag 63, söndag, utan att någonting hände. Både Anja och jag sov lugnt.
På måndag morgon försökte jag gå upp tidigt med tanke på att jag på torsdag skall återgå till jobbet igen och att det den senaste veckan inte fanns en dag då jag gick upp innan klockan tio på morgonen. Så igår gick jag upp halv åtta. Finaste David hade varit snäll och tog både Anja och Smilla ut på morgonpromenad innan han körde iväg till jobbet.
Anja var precis som vanligt och jag väntade mig inga valpar inom de närmaste timmarna. Men av ovannämnd anledning gick jag upp klockan åtta och gav mat till båda vovvarna. Anja smaskade i sig allt hon fick med lika god apptit som vanligt. Därefter var det dags att fixa min frukost. Och medan jag håll på med den märkte jag att Anja gick från valplådan till madrassen jag sover i bredvid valplådan till hennes och Smillas säng i köket och tillbaka igen. På varje ställe krafsade hon en stund innan hon slog sig ned för att fem minuter senare gå upp igen och leta efter bättre ställe att ligga på. Till slut la hon sig igen i valplådan. Detta har hon gjort så många gånger förr så jag tänkte inte mera på det. När jag precis hade satt ned mig för att äta och blickade mot valplådan kunde jag se att Anja återigen var på väg ut från den. Denna gång hade hon precis hunnit komma ut därifrån när hennes kropp skakade till, ryggen böjdes i en båge, svansen lyftes och hon stod helst stilla en kort stund. Det var då jag förstod att det jag så länge hade längtat efter äntligen hade börjat. Antagligen förstod Anja det med eftersom hon vände och gick in i valplådan igen.
Klockan var nio på morgonen. Värkarna kom med ca tio minuters mellanrum. De var rätt kraftiga och under en rätt kraftig värk gick vattnet. Det var klart vilket kändes bra. Klockan vad då 10.12. Värkarna fortsatte komma tätare nu och bara sex minuter efter att vattnet hade gått var den första valpen född. En tik. Anja slickade henne ren, åt upp moderkakan och när den lilla hade somnat somnade Anja med.
Jag kunde se på Anjas mage att det fanns fler valpar där i men inga fler värkar kom. När klockan blev kring tjugo i tolv och det fortfarande inte kom några fler värkar började jag bli orolig och tog fram telefonen för att ringa till min veterinär. Jag ville inte riskera att någonting skulle hända Anja eller de små. Men jag hann inte längre än att ta fram mobilen när Anjas kropp spändes i en ny värk. Tio minuter senare var nästa tik född. Klockan var då 11.50. Anja var lika duktig denna gång med och slickade även henne ren från hinnor.
Värkarna fortsatte komma men det dröjde till 12.25 innan den sista valpen, en liten hanne, kom till världen.
Nu kände Anja att hon var färdig så när alla valparna hade blivit ompysslade somnade hela den nya familjen. J
Jag var ensam med valparna när de föddes och jag var orolig att jag skulle behöva stänga in Smilla i ett annat rum för att ge Anja lugn och ro under valpningen. Jag ville inte gärna göra det. Men lilla busen låg på madrassen bredvid valplådan från fösta värken tills att den första valpen kom. Då blev hon så rädd att hon sprang till köket och gömde sig. När allt var färdigt hittade jag henne på en stoldyna till en stol som var indragen under bordet. Hon vågade inte komma fram. Idag har det dock blivit bättre då Smilla numera vågar sig till valplådan och åtnjuter så stort förtroende från Anja att hon till och med har fått lov att nosa på de små och ge de en och annan puss.
Det känns bra att veta att vi är en välfungerande flock.
