Växjö int. utställning

Så har jag anmält Smilla till utställningen i Växjö. Skall bli spännande se om det kommer gå lika bra som sist. :) Om inte annat så vet jag att vi kommer ha supertrevligt sällskap av Karolina och lille Kylling.

:)

Hösten är definitivt här, regnig och kallblåsig. Vilken tur att det här inne "blåser" Sommarvind

Agggghhhhh...........

Det är väl typiskt att bli förkyld på en fredag. :(

Under kvällen hade jag ont i halsen och lederna samt frös ologiskt mycket. Tacka vet man sina underbara vovvar! Smilla och Anja försökte nämligen göra sitt bästa för att värma mig. Under hela kvällen låg de under filten tillsammans med mig. Smilla vid mina fötter och Anja i sked med mig.

Så även i skrivandes stund. Deras värme värmer inte bara kroppen utan själen också. De läker mig!

Och ja, jag avgudar de.

Svenska Vinthundsklubbens officiella utställning i Laröd, 2012-09-08

Vilken dag! Jag tror fortfarande att jag drömmer! Vid ankomst till utställningen kikade jag i katalogen för att se hur många och vilka tikar som är anmälda i samma klass som Smilla. Det visade sig att det var två andra superfina tikar av vilka den ena redan hade slagit oss en gång, på Sofiero 2011. Därför hade jag inga som helst förväntningar på dagen. Det underbara sällskap vi hade gjorde att tiden gick fort så jag hann knappt känna mig nervös. 

Vi blev glada när finaste Matti blev bästa hane och så var det vår tur att gå in i ringen. Jag tog det riktigt lugnt med Smilla men då det blåste en hel del ville hon inte stå fint alls. Men för första gången någonsin njöt jag av att stå sist i raden då det gjorde att jag kunde gå i min egen takt och koncentrera mig på att få henne att gå fint. Vi skulle ändå inte bli placerade.

Italienarna var sista rasen som skulle in i ringen så gräset var full med spännande dofter och godisrester när det väl blev vår tur. Detta gjorde att Smilla helst av allt ville gå med nosen i marken, hela tiden... Jag gillar inte ha godis i ringen men nu var jag förberedd med några barnkexbitar i bakfickan. Och tur var det, för enda sättet att få Smilla att lyfta på huvudet visade sig vara att få handen med godis framför nosen på henne. 

Men vilken effekt det hade på damen i frågan! Hon lyfte på huvudet och började gå jättestolt. Detta upprepade sig varje gång vi skulle börja springa.

Så när domaren bad oss ställa oss på första plats blev jag självklart chockad. Inte kan han väl gilla en hund som står som en kråka och som går med nosen i marken hela tiden. Men det gjorde han. Han gjorde det så mycket att vi till slut gick ut ur ringen som Bästa tik och BIM med cert. 

Ja jag drömmer.