Några bilder

Här är några bilder tagna av A.S. under dagens besök. Jag lovar skriva lite mera om de små imorgon då det har hänt mycket i deras liv.

Raffaello

Valparnas reg.nr.

Fick precis ett efterlängtat sms. Det var från posten. De meddelade att Svenska kennelklubben har skickat ett brev till mig. Det är valparnas stamtavlor som äntligen är på väg. Nyfiken som jag är kollade jag direkt på SKKs hemsida. Pojkarna har fått följande registreringsnummer:

SE16921/2010 Tiziano
SE16922/2010 Leonardo
SE16923/2010 Raffaello
SE16924/2010 Michelangelo

Pojkarna igen... =)

Tiziano (fotograf F.N.)

Tiziano

Leonardo


Raffaello *tingad*


Raffaello *tingad*


Michelangelo *tingad*

Barnaskaran

Kalvfärs och lever

Valparna fick kalvfärs till söndagsfrukost (filmen). Aptiten var det inget fel på och jag var så glad att de är så snälla och inte bråkar med varandra när de äter från samma skål. Nu fick inte Anja någon kalvfärs då det var meningen att hon och jag skulle kalasa på ungnötslever senare idag. Jag stekte levern i panna, på samma sätt som mamma gjorde till syrran och mig när vi var små. Anja slickade sig om mungipan och viftade frenetiskt med svansen. Jag förstod henne, för även jag tyckte att det luktade mumsigt. När jag hade ätit färdigt och hennes portion hade svalnat tillräckligt, la jag levern i hennes tallrik. Strax innan hade det ringt så jag gick till soffan för att prata. Efter en kort stund hörde jag valparna morra och skälla som aldrig förr. Någonting har hänt tänkte jag och flög upp från soffan för att kolla vad det var. Väl vid valplådan såg jag fyra små monster kriga om tre stora bitar lever. Underbaraste Anja hade inte tagit någonting av den utan burit allt till sina små. Vilken fantastisk mamma hon är.

(fotograf F.N.)

Oväntat besök

Idag när Anja och jag var på långpromenaden sprang en amerikansk cockerspaniel fram till oss. Han var jättetrevlig och man kunde se att han var väluppfostrad. Vi lekte en stund i väntan på att hans matte/husse skulle dyka upp men ingen kom. Då Anja började frysa, sitt fina täcke till trots, vände vi tillbaka till parken, vilket var hållet vovven kom från. Inte heller där kunde vi se någon som kände igen denna stiliga hund. Nu ville både Anja och jag hem och cockern hängde med. Väl hemma tog jag av honom hans halsband och såg att han hade en namnbricka med sitt namn och två telefonnummer ingraverade. Jag ringde till båda telefonnummer men fick inget svar. Tiden gick och jag tänkte att polisen kanske hade fått in en efterlysning så jag ringde till de med. Ingen anmälan om saknad hund i Lund hade kommit in men de tog både mitt telefonnummer, hundens namn och nummer till hans ägare. Fem minuter senare ringde min mobil. Ytterligare tio minuter senare var hans mattes föräldrar här och hämtade honom. Det visade sig att vovven hade följt med mattes föräldrar hem till morföräldrarna där den rymde ifrån. Han kände inte till området och hittade inte tillbaka till huset. Mattes föräldrar hade letat i parken i en timme och var jätteoroliga innan polisen ringde till de. Det intressanta var att jag kände igen mattes pappa – vi hade gått förbi varandra i parken bara en minut innan H. sprang fram till oss.

I helgen har vi haft två trevliga besök under vilka de små fick tillfället att ”provsova” i flera kärleksfullt mysiga famnar. =)

Någon kommer behöva ett bad...

Ligger fortfarande efter med allt och har inte hunnit ta några bilder senaste två dagar. Så jag hoppas att några bilder från i måndags duger... Då var det första gång som valparna fick smaka en ersättning baserad på filmjölk.

De närmade sig skålen mycket försiktigt...

... och blev kladdiga i olika grad.

Mamma Anja fick både slicka rent de små...

... och skålen.

E.

E. var här i söndags och hälsade på. Hon hade med sig kalvfärs i lagom stora portionsförpackningar. Hon var snäll nog och visade mig inte bara hur mycket mat de små skall ha utan också gav de avmaskningsmedel. Tro mig, det är inte det enklaste att få de små att käka en smaklös pasta. Av hela mitt hjärta tack för din hjälp E! Vi lyckades även ta några bilder på pojkarna. =)

Tiziano

Raffaello

Michelangelo *tingad*

Leonardo

En bild och filmsnutt från i lördags

Äntligen har jag lyckats hitta lite tid att uppdatera bloggen. Nedan en bild och en filmsnutt som är tagna av F. i lördags. Här är det A som håller i Tiziano

och nedan är det en trött Michelangelo =)

(fotograf F.N.)

Hinner inte...

Det har varit en underbar helg för både de små och för oss och jag såg framemot en lugn måndag på jobbet och en myskväll med tjejerna och valparna. Men dagen började med att I. rusade in till mig strax innan kl.5 på morgonen, brännande het. Hon hade huvudvärk, feber och mådde illa. Sen blev det strul med M. Så jag vet inte om jag kommer hinna lägga ut fler bilder ikväll. Här kommer iaf ett foto på Michelangelo. Känner ni igen honom? ;o)

=)

Leonardo i Fs famn

Tjejerna, Anja och jag förbereder oss på en myskväll med Melodifestivalens andra deltävling medan valparna sover. De små har haft en innehållsrik lördag och är nu så trötta, så trötta. Det var mycket trevligt att få träffa A. och F. och jag är fantastiskt stolt över hur fint Anja uppförde sig. Hon har världens goaste temperament. De små ville mest bara sova. =) Imorgon är det dags för nya besök och nya äventyr i form av en första måltid ”fast föda”.

Eftersom pojkarna känns tillräckligt stora nu och för att inte få köket helt begravd i kassar med gamla tidningar har jag permanent öppnat valplådans lucka och börjat lägga ut tidningar på golvet. Om några dagar kommer pojkarna ha lärt sig att uträtta sina behov på de istället för i valplådan.

Imorgon, lördag, får vi besök

Imorgon, lördag, kommer vi få fint besök. Ni kan gissa att vi är minst lika nyfikna på de som vi tror att de är på oss. =)

Det händer så mycket i valparnas liv just nu så att jag knappt hinner med. De har öppnat ögonen och börjat reagera på ljud. De håller på att lära sig gå och som om det inte var nog så försöker de hoppa också, trots att de inte ens kan gå på stadiga ben. Som nyfödda kunde inte pojkarna ge ifrån sig många ljud. Numera har de en bred vokabulär och kan morra, småskälla och pipa i hundra nyanser.














Här är det Raffaello som klättrar över mamma Anja













På denna bild är det Leonardo som nosar på mamma Anjas mun. Om kanske en vecka kommer valparna börja med att slicka hennes mungipor i förhoppning om att hon skall servera halvsmält mat för de att äta upp.

Pojkarna igen...

Michelangelo




















Raffaello





















Tiziano och Leonardo som försöker, som vanligt, bråka.





















Leonardo är den som morrar mest, nafsar mest och är, än så länge, busigast av bröderna.

Ännu en videosnutt

Hungriga valpar... =)

Det fungerar! Tack Fredrik! Nu kommer jag nog lägga in några äldre filmer också. =)

Ledsen

Nu är jag ledsen. Har försökt att lägga in en filmsnutt på bloggen så att ni kan se de smås klumpiga försök att gå. Men kameran, en Panasonic Lumix, sparar video i .MOV formatet som tycks inte fungera med blogspot. Har försökt konvertera videon till .avi med flera olika program utan att lyckas. Så snälla, om ni känner till något gratisprogram som kan fungera, skriv ett kommentar så försöker jag igen.

E.

Nästan alltsedan de små har blivit födda har jag grubblat över deras kommande avvänjning. Hur gamla skall de vara när man börjar? Vad är bäst att börja med? Hur stora portioner skall man ge de? Ja , många fler frågor snurrar i mitt huvud och tro inte att det är lätt att läsa sig till svaret då det finns lika många svar på dessa frågor som det finns böcker skrivna i ämnet. Så när E. berättade att hon kunde hälsa på oss den 14:e februari blev jag jätte glad. E. är en mycket erfaren uppfödare av italienare som har varit med om allt detta många gånger förr. Hon kommer visa mig hur hon brukar börja sina valpars avvänjning, vilket jag är mycket tacksam för. Så årets Alla hjärtans dag kommer jag för alltid att minnas som den dag då Anjas valpar fick smaka på ”riktig” mat för första gången.

Ett mirakel

Nu när pojkarna har blivit lite större har jag skapat några rutiner. En av de är att strax innan jag släcker lampan för natten lyfta upp var och en av de och önska de god natt. Igår kväll, när jag lyfte upp Tizian, eller Tiziano, som han egentligen kommer heta, möttes jag inte, som hittills, av stängda ögonlock utan av en grumlig blick. ”Han har börjat öppna ögonen!” for det ur mig. Som tur är väckte jag inte tjejerna för klockan var mycket och vi skulle upp tidigt. Nu hade jag lite svårt att släppa lillgubben – jag ville så gärna njuta av att vi äntligen kunde se varandra i ögonen. Utan att släppa hans blick la jag mig på sängen och honom på min bröstkorg. Samtidigt berättade jag för honom att det var så här matte såg ut när hon var mycket mycket glad. Tiziano svarade med att nyfiket sträcka sig mot mig, i ett försök att komma närmare mitt ansikte, samtidigt som han sniffade febrilt. Det kändes som att han försökte foga samman min doft med den suddiga bilden av mitt ansikte som han kunde se. Jag fortsatte smeka honom med mina ord, som han antagligen inte kunde höra. Men det var mindre viktigt. Jag ville ändå berätta om allt han kunde se och om hur obeskrivligt glad jag är över att jag äntligen fick möta hans fantastiskt vackra blick.

Snart...

Ibland när jag tittar på en valps stängda ögon kan det se ut som att den försöker att blinka. Det går så fort att jag efteråt har svårt att förstå om det verkligen var en ”stängdaögonblinkning” på gång eller om det var en synvilla. Men snart, kanske redan imorgon, kommer deras ögonlocken att börja öppna sig. Och jag väntar, med kittlande spänning, på ögonblicket då våra blickar kommer att mötas för första gången. Jag är rädd att jag kommer ha svårt att hålla tillbaka glädjetårar.

Tizians, Leonardos, Raffaellos och Michelangelos ben har blivit så starka att de, om än i bara några få sekunder, klarar att bära deras vikt. Än så länge är dessa försök väldigt klumpiga och resulterar, i de flesta fall, i rullningar åt sidan. Några få gånger känns det som att deras huvud plötsligt blir alltför tungt och istället för att ramla åt sidan borrar de nosen i filten. Och ytterliggare några andra gånger är det rumpan som väger tyngst men innebär mjukast landning.

Idag har jag skickat registreringspapper till Neros ägare och tillika uppfödare för påskrift. Fick lämna namnrutorna tomma. Men visst har jag tänkt på namn Lejnox! Har bara aldrig förr haft så svårt att namnge någon. Tjejernas namn var klara långt innan de ens var födda. Alla mina andra hundars namn nästan likaså. Men dessa små busars namn… det är en helt annan sak. Antar att det har att göra med att jag istället för bara ett namn nu måste hitta på fyra namn som måste passa ihop och med valparna. De skall helst börja på samma bokstav och, om möjligt, ha anknytning till Italien. Utöver det så måste jag följa SKKs regler som säger att namnen inte får vara mer än 14 tecken långa och får inte innehålla mellanslag. Bindestreck går bra. Jag måste ha lagt timmar och timmar på fåniga försök att hitta rätt… men jag har fortfarande inte hittat namn jag trivs 100% med. Eftersom alla fyra pojkar är svarta och eftersom så många längtar efter dem har jag funderat på att namn som bärs av kända svarta diamanter kanske skulle passa. Men jag tror inte att Amsterdam, Black Orlov, Gruosi och Vulcain är hundnamn som passar. Sen tänkte jag på Madonnas låtar… Ray of Light, Crazy For You, Lucky Star och American Pie. Men... Nej. Därefter lekte tjejerna och jag med bokstav S och fick fram Simba, Swich, Smillo och Stich. Men inte heller dessa namn kändes rätt i hjärtat, men uppskattades mycket av både S och I (6 och 8 år gamla). Det senaste jag kom att tänka på är italienska konstnärer. Michelangelo, Leonardo, Rembrant och Raffaello. Mmm dessa känns rätt ok. Men jag har fortfarande inte upplevt känslan av att t.ex. valpen med den stora vita fläcken känns som Leonardo. Eller vänta... *ler* Ibland måste man nog bara sätta sig ned och börja skriva... Det känns faktiskt rätt. Den sistfödda, den med lilla vita fläcken, han är Michelangelo. Nr.1 och Nr.3, som båda är helt svarta, är Rembrant, respektive Raffaello. Och Nr.2 han är helt klart Leonardo! Gud vad glad jag blir! Äntligen!

Ibland får man som mamma sova i väldigt lustiga ställningar.

Framsteg

Idag har det hänt saker. Jag såg en av valparna kissa själv utan att Anja behövde slicka på den. Den försökte resa sig på mycket ostadiga ben och väl på benen stelnade den till och kissade. Alltså har den andra perioden i valparnas liv börjat. För min del innebär det att jag from idag kommer behöva alla tidningar jag kan komma över.

Det andra som hände är det som bilden visar. En av valparna, den förstfödde, somnade i min famn. Känslan jag upplevde när den la sig till rätta och borrade nosen i min tröja för att därefter sucka tungt och somna var så obeskrivlig. Glädje, ro, mys och spänning i en berusande blandning. Så här, tre timmar efter att det inträffade, är jag fortfarande hög på de känslorna. Någon stund senare gjorde även valpen med den stora vita fläcken det samma. Fram tills idag sprattlade alla valparna vilt när jag försökte få dem att somna i min famn. Jag kallade dem smekfullt för vildhundarna. Det är de inte längre.